Gå direkt till innehåll
Lasse Anrell möter Anne-Lie Rydé inför Så mycket bättre

Pressmeddelande -

Lasse Anrell möter Anne-Lie Rydé inför Så mycket bättre

Anne-Lie Rydé har under sin 45-åriga karriär släppt musik inom så olika genres som rock och dansband – allt grundar sig i hennes genuina kärlek till och nyfikenhet på musik i alla dess former. Hon har gjort ett tiotal egna album, spelat flera revyer, skådespelat, samarbetat med artister som bland andra Povel Ramel, Björn Skifs och Svante Thuresson, tävlat tre gånger i Melodifestivalen och turnerat flitigt runt hela Sverige.
Nu ska Anne-Lie medverka i årets säsong av TV4:s Så mycket bättre och inför det satte hon sig tillsammans med journalisten Lasse Anrell på ett fik på Söder i Stockholm för att prata om karriären, musiken och också deras gemensamma historia.

Det var alltid väldigt lätt att tycka om Anne-Lie Rydé.

Det var också ganska lätt, för somliga, att tycka illa om Anne-Lie Rydé.

Framförallt var det alltid lätt att tycka o m Anne-Lie Rydé. Alltid. Ingen var oberörd. Absolut inte jag. Absolut inte andra kritiker. Absolut i n t e Anne-Lie Rydé själv.

Det fanns ingen man kunde bråka så mycket om som Anne-Lie Rydé. Rösten till exempel. Den enorma rösten som var enorm på bekostnad av… ja, någonting annat, kanske, tyckte en del vid bardisken på Ritz.

Det fanns ingen man kunde bråka så mycket m e d som Anne-Lie Rydé heller. Utan att somliga ens märkte det eller ens visste om det…

Låt mig berätta, men låt mig ta det från början.

Anne-Lie dök upp i Stockholms slutna popvärld - som centrerades kring Café Opera, Ritz, Melody och EMI Svenska AB på Tritonvägen 17 - via Göteborg. En stockholmska från Göteborg. Bara det var lite ovanligt och pittoreskt. Hon hade lämnat Lidingös mondäna och avskilda och lätt skyddade värld, via Göteborg och ekonomistudier.

Hon sjöng i bandet Extra som ganska snabbt blev kända från diverse program i Sveriges Television.Hon gjorde musikalen Rocky Horror Show som spelades i Göteborg 1981 och i Stockholm 1983.

Ett av hennes 27 genombrott.

Hon gjorde ”Deirdres samba” på Kjell Anderssons och EMI:s Cornelis-hyllningsdubbelalbum. Hon vände den omstridda och rätt aningslösa glorifieringen av en prostituerads liv till en stark skildring av en utsatt kvinnas väg till ett egenvärde och stolthet - mitt i skiten.

Jag minns hur påverkad jag var av hennes version.

Alla var det.

Ett annat av genombrotten var 1983 när hon fick en överbliven låt av Per Gessle. Han hade skrivit ”Segla på ett moln” som han skulle ha gjort på sitt eget soloalbum samma år och när EMI frågade om inte Anne-Lie kunde göra den på något sätt istället sa hon ja. Sen kom hon och musikern Mats Olausson på att de skulle göra den kraftigt inspirerad av Phil Collins percussiontorra och kliniska ”In the air tonight” och så skrev de svensk musikhistoria under genialiskt överinseende av producenten Dan Sundquist från Reeperbahn.

-När inspelningen var klar och Per Gessle hade fått höra den skickade han en magnumflaska champagne med bud till min lilla etta på Gärdet, berättar Anne-Lie när vi träffas en höstdag vid Nytorget.

När förstod du att den skulle bli en klassiker?

–Vi var på turné med Raj Montana Band, Py Bäckman och Dan Hylander och jag körade. Någon föreslog att vi skulle göra ”Segla på ett moln” som första extranummer. Jag skulle sjunga den. Redan efter första spelningen förstod vi att ”Jaha - nu är det klart!” Det var genombrottet. Ett av dom.

Jag minns det där också.

Folk stod bara och gapade.

Där stod en körtjej och tog helt skamlöst över showen - och allt stannade upp. Folk slutade prata, lämnade baren och höll andan och undrade om den där rösten skulle hålla för de här extrema, känslofyllda och svårsjungna tonerna. Det var så mycket känsla att rockpubliken knappt vågade lyssna. Än mindre andas.

Men rösten höll.

Den höll inte bara i den låten och i de andra extranumren och i den turnén. Den höll i 39 år till.

–Jag är så glad och tacksam för att jag har fått hålla på i alla dessa år och och att rösten faktiskt har hållit, säger Anne-Lie när vi träffas på det lilla kaféet med loppbitna soffor vid Nytorget på Södermalm i Stockholm.

Du är ju en extremsångerska skulle man kunna säga. Alltid på gränsen till vad normala stämband klarar av.

–Så är det. Och jag är verkligen lyckligt lottad att det inte gått åt helvete.

Du har aldrig fått den där skvalpiga rösten som många gamla sångare tvingas lägga sig till med, med ett skitjobbigt vibrato.

–Nej, inte än…

Men var du inte lite gapig i din sångstil på den tiden… eller ja, har du inte varit rätt gapig alltid?

–Nja, men jag säger ju att jag är tacksam för att rösten hållit. Det kunde ha slutat illa…

Jag tänker att jag numera kan säga storheten med Anne-Lie som sångerska. Jag tror den är att hon mitt i den stora och enormt kraftfulla rösten kan hitta den lilla sårade flickan eller pojken mitt i alla sin känslighet. Precis det som gjorde stora dramatiska sopraner som Birgit Nilsson och Nina Stemme till mästare i någon aria av Wagner eller Puccini. De hade kraften - men aldrig utan sårbarheten.

Jag minns ”Jag vägrar” på första albumet. Den var väl lite onödigt smågapig ändå?

–Ja ja…

Anne-Lie skrattar. Nu kan vi skratta åt sådant där. Så var det inte alltid på den tiden. Jag hackade på henne ibland. ”Cirkulerar” gillade jag inte. Nu när jag lyssnar igen på den låter den ju märkligt mycket som något Nanne Grönwall förlyssnat sig på innan hon kom på hur hon själv skulle sjunga.

Nu kan vi prata om sådant där. Men det fanns en tid när Anne-Lie inte kunde skratta alls åt sådant som hade med kritiker att göra.

Varför var du så arg på mej, Anne-Lie?

Hon ler förtjust vid tanken.

–Du skrev ju inte som jag ville…

Sant. Hon skrattar. Jag skrattar. Problemet var nog att vi var ju små pojkar i publikhavet som gärna ville vara centralpunkter själva. Kritiker. Genom att hacka på sådana som Anne-Lie fick vi egen uppmärksamhet och bjöds in till ”Efter 3” i radio hos Ulf Elfving och var kungar på redaktionen några dar efter det.

–”Segla på ett moln” var ett jävla genombrott. Kanske gick det för fort. Jag blev så känslig och tog åt mig av all kritik.

Det tog oss till utgångspunkten för att just jag skriver den här texten. Jag gjorde en uppmärksammad intervju i Aftonbladet med Anne-Lie på en öde ö i Stockholms inre skärgård en gång.

Vad hände egentligen, Anne-Lie?

–Jag levde ihop med Pelle Alsing då och en kväll läste vi att du skrivit i Aftonbladet om en konsert med mej, att köerna ringlade långa från Ritz ner på Folkungagatan mot Danvikstull och du skrev att dom gjorde det ”av någon obegriplig anledning”. Jag började skrika och gråta och var jätteledsen och arg. Sen tillfrågades jag i en intervju i Vecko-Revyn vem jag skulle vilja ta med mig till en öde ö och jag svarade ”Lasse Anrell” och att jag nog skulle kunna lära honom ett och annat.

Alla mina chefer jublade. Vi hyrde en Finlandsbåtboj i Strömmen, hyrde taxibåt och körde ut till bojen och gjorde en intervju där. ”På en öde ö med Anne-Lie Rydé". I skärgården. Vi hade ju skittrevligt. Eller hur?

–Jag vet. Det är över 35 år sen… men sen dess har vi varit ganska sams. Det är nyttigt att träffas ibland.

Nu träffas vi igen. På Nytorget. Min hemmaplan, för säkerhets skull. Sofforna är lindrigt uttryckt slitna. Latten svindyr. Som två LP-skivor. Som en CD. Som inkomsten från 127 streamingar, minst.

-Jag har ju fått min grundliga sångskolning hemma i flickrummet. Jag lärde mig sjunga till ABBA. Stämmor, allt. ABBA var mitt universitet. Men det fick man ju inte säga då. I alla fall inte i röda, proggiga Göteborg.

-När jag kom till Göteborg 1976 för att plugga kändes det som en befrielse. Jag hade fått höra innan att jag aldrig skulle fixa en karriär som sångerska. Men jag sa att jag skulle visa alla att dom var dumma i hövvet och att jag hade talang. Vänta ni bara, tänkte jag!

Men kritikerna då, alla tyckte väl inte illa om dej?

–Du, jag minns en rolig händelse med din kompis Jan-Olov Andersson på Aftonbladet.

Gossen?!

–Ja, det var på discot Atlantic bakom Grand Hotel i början på 80-talet. Alla hängde på Atlantic på den tiden. Jan-Olov hade väl skrivit ner mej för typ tionde gången. Han stod vid vårt bord och pratade med nån. Bengt Palmers var med, tror jag. Hela gänget som brukade hänga där.

Niklas Strömstedt?

–Kanske. Jan-Olov pratade med nån i alla fall. Lite gapigt. Jag tog ett saltkar som stod där på bordet, skruvade av locket och hällde ut allt över Jan-Olovs huvud. Han var väl lite full och jag var väl lite full. Han märkte ingenting. Alla skrattade. Jag skrattade. Det såg ut som om han hade enormt mycket mjäll. Alla skrattade utom Jan-Olov.

Finkornigt mjäll, va?

–Mycket finkornigt.

Anne-Lie stannade på EMI i 23 år. Har många där att tacka för mycket.

–Det var ett så fint gäng. VD Rolf Nygren, Kjell Andersson, Bengt Palmers, Dan Sundquist, Marie Dimberg, alla var så justa mot mej. Och så var det ju inte överallt i branschen.

Vad händer nu då i din karriär?

–Jag tar ett år i taget. Är tacksam att jag står på benen fortfarande.

Hur gick inspelningarna av ”Så mycket bättre” i somras?

–Dom kändes väldigt starka, mycket känslor så klart, men också mycket värme och kärlek. Jag tror att många kommer att tycka om inspelningarna vi gjorde.

Utanför kaféet, mitt på Nytorget - tar vi några bilder och folk vänder sig om och tittar. När vi är klara pratar vi lite om att överleva i branschen. Drygt 40 år av hyfsat jämna inkomster och plågor och många, många utrunna saltkar senare står hon fortfarande på benen och hon står bra. Vi tittar på bilderna jag tagit på torget. En bra dag på Söder. Vi går därifrån. Jag åt ena hållet. Anne-Lie åt andra. Jag nynnar på ”Segla på ett moln” och på ”Tuff brud i lyxförpackning”. Jag tänker att hon verkligen är en hårt arbetande tuff brud med stämband av impregnerad taggtråd och fulländad sälta i stil, klass och värdighet. Jag tänker att jag ska ringa Gossen och berätta om saltet. Det blir kul.

Lasse Anrell, oktober 2022

FACEBOOK | INSTAGRAM | HEMSIDA | SPOTIFY

Presskontakt:
Johanna Boström Stone | 070-640 85 04 | johanna@clapyourhands.net





Ämnen

Kategorier

Presskontakt

Johanna Boström Stone

Clap Your Hands AB 070-64085 04